"Det va svårt i början - många gjorde bort sig rejält"

Senast uppdaterad 21/9 2024

Det sägs ofta att sporten Gul Bil kommer till Sverige under slutet av 1950-talet. Vid den tiden florerade flera olika regeltolkningar med den gemensamma grunden i den för tiden väl etablerade tyska förbundets regelbok (allmänt kallad Das Gelbe Buch von 1939). Sedan dess har dock sporten vuxit fram i Sverige, och i december 1964 gjorde Svenska Gul-BilSällskapet (en förlaga till dagens SGB), ett försök att formalisera de svenska reglerna. Syftet var främst att hitta en gemensam nationell regeltolkning.

En som var med redan då är veteranen inom SGB, Nils-Erik ”Gulman” Tanngren.

― Det var ofta väldigt svårt att spela med personer från andra städer. Reglerna kunde skilja sig så pass mycket att man inte kände igen sporten bara ett par mil bort, säger han.

Vi möts över en kopp kaffe på ett café i Sundbyberg utanför Stockholm. Här har Nils-Erik bott i hela sitt liv, och är trots sin ålder om 75 år fortfarande mycket aktiv i SGB. För fem år sedan lämnade han sina styrelseuppdrag, men är ändå ett välbekant ansikte på kansliet.

― Jag är ofta där och föreläser och berättar historier om hur sporten såg ut förr i tiden. Det känns viktigt att komma ihåg historien och var vi kommer ifrån. Så mycket kan jag säga att vi ska vara glada över den organisation och utveckling som Gul Bil har idag.

En av historierna som han ofta återberättar kommer från årsmötet 1979. Inför mötet hade Marie Fredriksson från Spånga skickat in en motion om att gula taxibilar bör undantas från definitionen av gul bil. Bakgrunden var att taxibolaget Spåtaxi grundats i just Spånga året innan. Deras bilar inspirerades stort från de gula taxibilarna i New York, vilket ledde till en kraftig ökning av gula personbilar. Motionen kom att leda till en häftig debatt. En del av mötet ansåg att man på det nationella planet inte kunde ta särskild hänsyn till lokala förutsättningar, medan andra tryckte på vikten av gemensamma nationella regler. Årsmötet drog ut på tiden.

― Mötet var annonserat att pågå fredag till lördag lunch. Men sent på kvällen under fredagen så insåg nog alla att det här var en fråga av så stor vikt att det va värt att revidera mötestiderna. Vi körde på under hela natten. Idag hade nog många klagat över den manglingen. Kanske var vi vanare vid längre möten på den tiden.

Nils-Erik visar mig protokollet från mötet, som han grävt fram ur sitt eget arkiv hemma i lägenheten. Av protokollet framgår bara de faktiska besluten. Men vad som är mycket tydligt är att den ursprungliga motionen från Marie Fredriksson väldigt snabbt grenades ut i ett mängd olika förslag. Från att lokala regelförordningar skulle införas, till att att en särskild typ av spelslag (i protokollet kallat spelkram) skulle införas för just gula taxibilar. På lördagens morgon inkom det förslag som till slut skulle antas.

― Det var mötesordföranden själv, Karin Söder, som lyckades jämka många av förslagen till ett och samma. Hon hade precis tillträtt som socialminister i Fälldin-regeringen, och den politiska bakgrunden hade säkert en hel del inverkan. På något sätt lyckades hon hålla sig opartisk, och lyssnade istället av stämningen på mötet. Utan henne vet jag inte vad som hade hänt.

Beslutet blev, som vi så väl känner till idag, att inte bara gula taxibilar utan samtliga yrkesfordon oavsett färg, undantas i reglerna. Den regeländringen gjorde det möjligt att ha en gemensam nationell regelbok, samtidigt som man framtidssäkrade problem med stora åkare eller transportörer som använde gula bilar. Karin Söder gick bort 2015, men hennes insats under det legendariska årsmötet 1979 vilar fortfarande tung över organisationen.

Den nya regeln var den enskilt största förändringen som gjorts inom Sverige. Införandet blev förstås en organisatorisk utmaning. I enlighet med praxis började den nya regelboken att gälla i samband med att årsmötets protokoll justerats och färdigställts. Ett arbete som fick genomföras i all hast. På bara en vecka var mötesjusterare och presidiet klara, och kunde skicka in ett underskrivet original till kanslit i Stockholm. Därefter vidtog arbetet med att förmedla den nya regelboken till det svenska folket.

― Man måste komma ihåg att det här var på tiden innan internet. På många håll i landet upprättade man telefonkedjor för att snabbt kunna nå ut med meddelandet om att regeländringen fått laga kraft. Men jag tror inte det tog mer än ett par dagar innan styrelsen med säkerhet kunde meddela att regeländringen gått ut. Man la en stor summa pengar på att marknadsföra i de stora städerna, och i televisionens ”Anslagstavlan” gick informationen ut under hela vintern.

Men trots att de svenska spelarna kände till de nya reglerna så tog det naturligtvis tid innan de verkligen nötts in.

― Det här är ju en sport där man måste göra identifikationen väldigt snabbt. Många hinner inte riktigt resonera innan man ropar ut identifikationen. Det var helt enkelt svårt i början, många gjorde bort sig rejält. Mig själv inkluderat.

Hur var det att plötsligt behöva ta hänsyn till en helt ny regel?

― Det va som sagt svårt, och lite frustrerande. Men jag tror att vi alla uppskattade de nya reglerna. Med tiden förstod allt fler fördelarna med att yrkesfordon inte fick identifieras. Det var lite av en tröskel att ta sig över bara. Men så här i efterhand tror jag att de diskussioner som uppstod bara var bra för spelarna.

Påverkade det alls hur sporten utövades?

― Ja, och nej. Det blev över en natt väldigt mycket förre identifikationer och spelslag, men å andra sidan tycker jag att spelets spänning ökade. Idag handlar det mycket mer om att ta tillfället i akt när en gul bil dyker up. Vi i det lite äldre gardet tror jag har fördel av det, att inte behöva vara på tårna dygnet runt, haha.

Vad gör du idag?

― Idag är jag pensionär på heltid. Men jag är ofta ute och spelar med mina barnbarn. Min målsättning är att göra minst en korrekt identifikation i veckan, men ungarna blir bara bättre och bättre. Snart får jag väl skaffa mig vadderade överarmar på jackan – haha. Men allvarligt talat känns det jättebra att den yngre generationen är lika engagerade som jag var en gång i tiden. Man blir lugn för framtiden.

Nils-Erik Tanngren fyller 76 i januari, men har absolut inga planet på att sluta spela.

― Nej nej. Så länge jag kan stå och gå kommer jag fortsätta spela. Och föresten kan man ju enligt regelboken inte sluta spela.

När vi säger hej då till varandra har kvällen fallit över Sundbyberg, och säkert fem koppar kaffe har intagits. Men det är inte bara koffeinet som gör det svårt för mig att sova den natten. Nils-Erik Tanngrens insatser för sporten Gul Bil i Sverige går inte att överskatta. Han är, och förblir, en stor förebild för oss alla. Att få samtala med honom var sannerligen en ära.

Tack, Nils-Erik, för allt du gjort!